En komplex ockult hemlighet som sträcker sig över fyra perioder med fyra olika konstnärer, kroppar visar att Vertigo inte har tappat sin aptit för att ta en risk.
Med de flesta av den skapareägda åskan som för närvarande härstammar från bilden kan det komma som en överraskning att denna mästare har kommit från Vertigo-ett avtryck som har tappat lika mycket som någon typ av till den till synes ostoppbara förläggaren under de senaste åren .
Men med en känsla av historia som upprepar sig själv som resonerar med de temporala shenanigans som finns på sina sidor, är årets finaste begränsade serie, kroppar, en komplex såväl som starkt författad serie som är inslaget av en brittisk författare.
Men den här gången är det inte Moore, Milligan eller Morrison, men Si Spencer, vars Hellblazer: City of Demons samt vinylunderjordiska serier för exakt samma förläggare plogade en liknande furrow med Londons rika ockultarv.
Konceptet i hjärtat av kroppar avsåg uppenbarligen Spencer i en dröm: “Fyra tidsperioder, fyra detektiv, fyra mord: exakt samma mo, exakt samma plats, exakt samma offer … någon mördas – för alltid”.
Den tonhöjden mappas sedan på komikernas stil: Varje problem har en sexsidig episod från vart och ett av ERA: erna, utformade i en extremt privat stil av en annan konstnär medan han fortfarande stickar ihop den större bilden.
Med sin ryggrad av mord i East London kopplade över århundradena, är kropparna skyldiga åtminstone ett nick till Peter Ackroyds extremt inflytelserika bok Hawksmoor. Men det är definitivt inte den allra första gången Ackroyds teman har retas till serier, liksom Spencer fördubblar genom att skära ner sin berättelse över fyra levande avbildade epoker samt fyra detektiv som definitivt inte är allt de verkar.
Så 1890, med såren från WhitechaPel -morden fortfarande råa, har vi Edmond Hillinghead som försöker driva myndighetens kraft till ett mer vetenskapligt upptäckt sätt samtidigt som han döljer sin egen homosexualitet. I kaotisk blitz-fördrivet 1940 är “Charles Whiteman” en polsk emigré som döljer både hans förflutna och sin egen hänsynslösa kriminella aktivitet.
När han flyttar in i det tjugoförsta århundradet ger 2014 oss Shahara Hassan, en snabbspårad kvinnlig muslimsk detektiv i ett gradvis främlingsfientligt samhälle och döljer uthålligheten av hennes tro bakom “banter” som krävs av jobbet. Sedan, i en dislokerad 2050, förblir den drömmande amnesiac Maplewood dold för sig själv av de mystiska sinneskramningseffekterna av de allestädes närvarande men ännu fördefinierade “Pulsewave”.
För all dess komplexitet kräver kroppar verkligen dess största upphävande av vantro på den allra första sidan, med konceptet att dagens storstadsmyndigheter skulle vidta robusta åtgärder mot högerektremister, snarare än att “kettling” samt skrämma anti -Fascistiska demonstranter som står emot dem.
Men den öppnande scenen cementerar platsen, utöver konceptet att Londons århundraden-djupa sociala skikt har bildats av våg efter våg av invandrare-en nyckelstil som spelas ut över den komplexa berättelsen (tillsammans med återkommande bilder såväl som fraser som väver samman den temporära kattens vagga som stöder historien).
Spencers energiska dialog såväl som berättelse, full av pithy såväl som autentisk klingande period berör, ger en stark känsla av tid och plats, säkerhetskopierad av det påverkade alternativet för konstnär för varje segment.
Dean Ormston utsmyckar 1890 med en lämpligt gotisk atmosfär; Phil Winslade skapar den grymma London Noir för 1940; Meghan Hetrick ger idag en hög-def, modern glans; Förutom Tula Lotay (även mästaren för årets skadade Frontier Award för breakout -talang) fångar helt den drömliknande psykiska miasma från Maplewoods 2050.
Det är värt att nämna här att bokens framgång på samma sätt bör tillskrivas inte någon del till färgisten Lee Loughridge (en nominerad i vår kategori Colourist of the Year), vars intelligenta, känsliga verk ger varje storhet av historien sin egen identitet, från The the the the the Year Nära-monokrom såväl som kylande röda accenter från viktorianska London till den trippy cyberdelia från Post-Pulseewave 2050.
Med tillägget av omslag från en liten armé av seriernas finaste (inklusive Brian Bolland, Paul Pope samt Jenny Frison), är det tydligt att detta är ett exempel på serier på deras samarbetsbest.
Men i hjärtat av det är författaren Si Spencer, som får göra en jongleringshandling på stram utan säkerhetsnät. För det enbart, på en marknad som ofta kännetecknas av riskaverse ge-them-vad-vi-Think-de-want redaktionella beslut, förtjänar organ alla plauditer det får.
Broken Frontier Awards 2014 Översikt