Spoon är troligtvis det allra bästa arbetsbandet. Förutom är de ofta duva som ett indie-beatband, även efter deras otroligt experimentella, syltbaserade album “They Want My Soul.” Mitt hopp är att heta tankar slutligen tystar tvivlarna.
Det börjar med en melodi som känns ganska sked-y: Whisperi’lllistentoHearit. Det är kort, det är minimalistiskt, texterna är vagt personliga. Det har uppfyllts av måste jag prata med dig, vilket har sångaren Britt Daniel som sjunger i sin normalt något hes röst om en koppling till en tjej. Ja, det är också bekant. Men det är stramare än vanligt. liksom mycket fuzzier. Det känns … mer sked-y? Mer komplett. Det känns som att deras brus har varit perfekt, bäst ner till trummor-och-synth-uppdelningen i slutet-en övergång från deras “They Want My Soul” -album.
Och det fortsätter bara så.
Detta är bandets eleganta, bäst skrivna album än. Förutom att det säger något.
Men inte bara är det ett konventionellt skedalbum, det flyttar dem också framåt. “Pink Up” är ett fint experiment i Electronica såväl som icke -traditionella ljud – en ren studiosång, som The Beatles ‘Transformation #9, från ett band som gör onlinemusik varje gång den samlas. “Kan jag sitta bredvid dig” känns som en frestelseskydd. Då är det de konstiga “Jag är inte den” såväl som anti-Trump-demonstrationsmelodin “Tear It Down”, som praktiskt taget verkar som en sen-scen Beatles-låt.
Jag kanske fortsätter och på. Allvarligt. Om detta inte slutar vara det allra bästa albumet 2017, är vi i för lite riktigt fantastisk musik i år.